Under Innovation In Mind i Lund 14-15 september framkommer att samtidens generella smörjmedel för att kommersialisera innovationer är ”samarbete”, och att sätta samman team av gränsöverskridande kompetenser som har ett gemensamt mål. Flera av de 15 talarna framförde samma erfarenheter: ingenting händer om du är kvar i de gamla strukturerna och kör ditt egorace. Idag är världen och produkter/tjänsterna för komplexa för att en person skall kunna hantera allt. Därför behövs ett team av olika kompetenser i inom olika områden för att driva och producera processen.

Larry Leifer var en av dem som hårdast fastslog detta mantra, och menade att i varje team måste (minst) fyra olika personligheter finnas för att driva projektet/innovationen i hamn, det måste finnas:

• en divergerande personlighet som öser på med idéer, som öppnar sinnerna
• en konvergerande personlighet som ”knyter säcken” och fattar beslut
• en social personlighet som håller ihop teamet
• en ekonomisk personlighet som håller ihop ekonomin

Charles Leadbeater menade att en innovation är att kombinera redan befintliga delar på ett nytt sätt, samt att det mest basala är att ställa rätt frågor! Just frågeställningen är fundamentet för innovationens framlevnad, dvs löser innovationen det konstaterade problemet?

Tracy Brandenburg likväl som Roy Leighton – underbar talare! – påpekade viken av att ha både hjärta och hjärna med i processen. Traditionellt finns oftast bara hjärnan med och detta ställer till problem då vi människor styrs av hjärtat. Visst, vi kan lära oss att vara mer rationella och logikstyrda, men grunden är ändå irrationell och styrd av hjärtat.

Jan-Evert Nilsson menade att innovation är vårt århundrades ”religion” och att detta är ett stort problem för Sverige och svenskarna. Vi har en nationalkultur där trygghet och säkerhet är fundamenten! En innovation är snarare motsatsen: en förändring, ett nytt sätt att tänka, eller nytt sätt att producera! Och hur kan man kommersialisera innovationer när beslutsfattare är rädda för förändring?

Sigvald Harrysson hade en annan approach där han likt Porsche blandar fast anställda på företag med studenter i projektgrupper. Dvs. genom att ha personal från kund, studenter från akademin samt en konsult som driver projektet, får man en mycket snabbare utväxling på innovationen, från idé till färdig produkt.

En annan mycket viktig ingrediens är att auktoriteten inom området (de/den ledande forskaren) inte vågar vara med i ett liknande projekt – denne har allt att förlora. Studenterna har allt att vinna och har inga förutfattade meningar om hur det skall fungera! En win-win-win situation för företag, student och konsult.